För en dryg månad sen skrev min kompis Joakim att det vore kul om jag hängde med på en löptur. Det gällde att den 6/6 springa hela Skåneleden, SL3 från Åstorp till Brösarp. Funderade några minuter och svarade, gärna! In i det sista valde vi mellan att starta fredag eller lördag. Det blev till slut i fredags efter jobbet. Målet med äventyret var att fullfölja, inte dra på oss några skador eller att försöka slå Lars Hektors FKT (registrerad rekordtid) på 22h07m. Det är en riktigt bra tid som jag inte tror många försökt slå. Vi insåg att det var säkrast att inte försöka då vi båda har långa ultralopp framför oss i sommar. Startade vid stationen i Åstorp kl 16.10 och det var frisk luft då det regnat kraftigt timmen före. Solen sken och det var ca 15 grader.Redan efter 2 km hade vi stannat för dels knyta skorna och en kissepaus. Därefter sprang vi upp på åsen och det var terräng blandat med löpning på grusväg. Helt naturligt gick det något snabbare de första milen. Det skulle visa sig bli en fantastisk naturupplevelse med många vilda djur under detta långpass. I Skäralidsravinen såg vi två dovhjortar strax före Kopparhatten. Solen sken hela kvällen och Joakims fru ställde upp med leverans av kvällsmackor, kaffe med mera vid Skäralid (39km/4h52m). Vi åt även mina specialpannkakor rullade med banan+nutella, de satt som en smäck. Bytte om från shorts till långa tajts och sprayade oss igen mot mygg och knott. Hade tur som slapp blöta fötter tills regnet kom på natten. På väg mot Röstånga såg vi först en stor flock dovhjortar och sen en massa vildsvin. Bland hjortarna fanns en vit hjort som stack ut med sin ljusa päls. Lyckades med att fånga den på bild. Vildsvinen bestod av ett antal suggor samt åtminstone två kullar. En av de större kultingarna sprang omkull och blev omsprungen av den mindre kullen. Det var en häftig upplevelse på kanske 30 meters håll. I Röstånga fyllde vi på vatten ur kranen bakom toan vid parkeringen.

Sedan bar det iväg österut i skymningen. Solen hade gått ner samtidigt som fullmånen gick upp. Natten var nog det bästa med hela löpningen. Att springa i månsken och se stjärnorna samtidigt som fåglarna kvittrar precis hela natten igenom var meditativt. Pannlampan tändes vid halv elva på kvällen och behövdes till klockan fyra. Vi fick fler spännande djurmöten på riktigt nära håll. Det första strax efter midnatt när vi sprungit över Rönne å nedanför Natthall. Joakim låg först och ser en grävling på kanske 15 m. Vi stannar till och plötsligt springer grävlingen mot honom och fräser men stannar på 1 m håll. Samtidigt ser jag ytterligare två grävlingar från vänster varav den ena oxå springer mot honom. Jocke försöker hoppa upp på en sten men samtidigt får grävlingarna nys om mig och springer iväg. Vi blev nästan lite skärrade. Vid halvett snåret fick vi syn på en råbock. Minns inte om den skällde men den stod blickstilla precis bredvid vägen ända tills vi fortsatte. Jag tog flera kort och tror det var en sextaggare.

Nästa mål var en ”mat och fylla på vattenpaus” på kyrkogården i Hallaröd. Vi kom dit halv två på natten och satt på muren och åt flera nutellapannkakor samt drack av det goda kyrkogårdsvattnet. Under hela natten sjöng fåglarna för oss. Hörde näktergal på många ställen och såg även några fladdermöss. Det började ljusna lite efter tre och jag stannade och förevigade järnvägen mellan Höör-Hässleholm. När vi kom fram till Norra Rörumsvägen visade klockan 80km/11h20m. Heidi ringde klockan fyra och frågade hur det gick. Det bestämdes att hon skulle komma och möta upp oss längs vägen. Någon gång under morgonen hörde vi ett skall nere i en svacka på ett stort kalhygge. Jag sa till Jocke att det nog var en råbock. Nu är det en räv som springer i full fart mot Jocke! Ser även en andra räv till vänster och när den ”attackerande räven” ser oss båda från 5m inser den förnuftigt att den måste ge sig.

Problem! När vi kom fram till Fulltofta fick vi problem. Skåneleden var avstängd med en bräda spikad över en gångbro och det syntes halvmurkna spänger efter avspärrningen. Vi valde en väg till höger och det ledde oss till en damm och där fanns skåneledsmarkeringar. Vi valde ett av hållen och kom fram till där vi varit tidigare. Detta var inte kul och samtidigt var vi frusna då det regnat i flera timmar. Jag huttrade och skakade nästan tänder men det enda som hjälpte var att fortsätta springa, lite bra på ett sätt. Vi var ganska ”lost” men efter att ha öppnat rutten i mobilen så bestämde vi oss för att springa tillbaka till avstängningen och fortsätta. Vi var inte överens åt vilket håll men Joakim fick bestämma och det blev bra. Klättrade över avstängningen där gångbron var dålig och tog oss förbi med en bonuskilometer i benen. Förvaltaren hade stängt av och gjort en omledning men denna var saboterad! Vid tjugo i sju såg vi Heidi som hade dukat upp med bakade bredda bullar och kaffe. Åt detta i regnet och bytte samtidigt om till en torr tröja då jag var rejält frusen efter allt regnande. Då efter 101km/14h42m var vi ganska slitna men efter pausen fanns inget alternativ till att fortsätta springa i regnet. Vi ville verkligen detta och förstod att vi skulle klara det bara om ingen ramlade eller skadade sig på annat sätt. Vid 107 km dök hon upp igen och då fick vi nog varsin Risifrutti eller om det var en glass. Efter detta bestämde vi oss för att ta kortare pauser för att vinna tid, innerst inne ville vi båda komma under 24h. Det hade även börjat blåsa rejält och det kylde rejält. Det enda som hjälpte var att springa. Pausade sedan vid 120, 133 och sista vid 149km. Det dröjde ända tills sista etappen innan vi såg några människor ute på leden. Sista milen var jobbigast. Vi längtade bara till målsnöret och det gjorde ont mer och mer. Vi hade skavsår, ont i tårna och var trötta (surprise). Var även lite snurrig vilket märktes då jag gick men vi sprang mest så det gjorde inget. Att springa in i Brösarp och ta höger mot stationen var en härlig upplevelse. Där stod Heidi och väntade med ett leende. Vi gick i mål på 23h48m och klockorna loggade kring 162,5km. Vi hade lyckats springa mest hela tiden och klarat oss från fall även om det var nära.

Är någon intresserad av exakt var vi sprang så finns här hela passet på strava!

Emma hämtade mig i Hyllstofta och bjöd mig på en lång kram. Väl hemma fick jag en god middag och sen bäddade hon ner mig i sängen före åtta. Detta var ett äventyr jag alltid kommer att minnas. Tack Joakim, Heidi och såklart Emma för att ni finns. 

  • Bäst – att fixa detta tillsammans
  • Vackrast – att springa på Järens åsrygg
  • Sämst – regnet
  • Varmast – solen värmde något i början och i slutet
  • Kallast – i Fulltofta då vi sprang runt
  • Stoltast över – vi tappade bara ca 40 min andra halvan
  • Misstag – skulle haft extravantar istället för 5 par extrastrumpor. Hur tänkte jag?

Här finns alla mina inlägg!