Våren är äntligen här med massor av sol men ute blåser det kallt, iskallt! Det är både vindarna som kyler men även det nya förkylningsviruset sänker tempen på människor, ekonomi och humör. Men hur som helst så kan jag lova att livet går vidare, ända tills det är dags att kasta in handduken.

Igår var jag hos kiropraktorn för tredje veckan i rad. Jag hade kvar två låsningar i ländryggen som har stört min löpning under några veckor. Det känns som det är en obetydlig detalj jämfört med vad som händer runt om i världen. Men ur mitt perspektiv är löpning något jag älskar och vill kunna hålla på med hela livet. Jag är glad att jag kan springa och det är inte alla förunnat att kunna springa och tävla i den mängd som jag har gjort de senaste åren. Gubben är inte tjugofem längre även om han ibland tror det. Jag och Emma var på klubbträningen i lördags. För andra veckan i rad var vi 20st och vi delade in oss i grupper. Michael efterlyste en kortare runda så han, Ida, Ebba och jag sprang en mobförrådsrunda på ca 6km. Solen sken och efteråt var det mysigt och gott med fika i gräset framför stugan.

På eftermiddagen blev jag sugen på att cykla en runda. Det blev årets första tur på racern, det är jobbigt det där med att cykla. Eftersom jag tagit det lugnare med löpningen så pressade jag på och det blev drygt 26km på under timmen. Ena vaden brände till och jag trodde först på en bristning men det var tydligen krampkänning. Man kanske ska ta det lugnt när man börjar med något nytt? Söndagen tillbringades med bullbak, familjemys och sedan en löptur runt sjön. Det blev hela 12 kilometer och totalt slutade veckan på 47km löpning, min lugnaste vecka på mycket länge. Denna veckan tar jag det oxå lugnt. Högst troligt blir det ingen halvmara för mig på lördag. På ett sätt känns det ganska skönt nu att flera av mina lopp blivit inställda.

På jobb kör vi på nästan som vanligt. Så länge vi har order, råvaror och personal så tillverkar vi våra elektroder. Tills myndigheterna eller ägarna säger något annat. Sjuknärvaron minimeras och den som är det minsta krasslig får gå hem.

På tal om perspektiv. Det nya förkylningsviruset skapar enormt mycket rädsla och oro. Vi är självfallet alla rädda om och vill skydda våra medmänniskor. Med dagens siffra (24/3) 16505 avlidna med covid-19 så motsvarar det mellan 2,5% och 5,7% av antalet som brukar dö efter den vanliga säsongsinfluensan (baserat på WHOs siffror 290000-650000). Självklart kommer årets siffra öka men om det blir värre än den vanliga influensan återstår att se. Tänk om vi skulle reagera på samma sätt med alla faror som finns i samhället som med det nya viruset? Detta skulle verkligen begränsa människors frihet och rättigheter. Folk dör ju av tobak, sprit, övervikt, i trafiken med mera. Personligen tycker jag att de svenska myndigheterna och Anders Tegnell har gjort ett bra jobb i denna kris. Sån är jag.

Här är ett utdrag ur ledaren i Dagens Industri 22/3 skrivet av PM Nilsson. Här finns hela inlägget på di.se

”Avvägningen mellan smittskydd och ekonomiska skador är svår men akut. Därför måste man nu börja diskutera den nuvarande nedstängningsstrategins effektivitet, rimlighet och skadeverkningar. Coronaepidemin är en läroprocess för alla. Vi vet fortfarande för lite. Men vi vet en del och kan dra inledande slutsatser. Statistiken från Italien, bäst förmedlad av SVT:s Italienkorrespondent Jennifer Wegerup, är tydlig. På lördagen publicerades statistik för 3.200 personer som avlidit, smittade av corona. Medelåldern var 78,5 år. 98,9 procent av dem hade andra, oftast flera, allvarliga sjukdomar. 17 personer under 50 har dött. Samtliga hade andra allvarliga sjukdomar. Ingen under 30 har dött. För en stor majoritet av de smittade som testats är sjukdomen mild. Mörkertalet är rimligen mycket stort och därmed antalet immuna. För att ställa 3.200 dödsfall i relation till något är det bra att veta att 50.000 personer i månaden dör i Italien, (7.500 i Sverige) oftast i en kombination av ålderdom och sjukdomar i cirkulationsorganen och ibland av den vanliga influensan. Ingen vårdapparat och inget samhälle räddar alla liv till vilket pris som helst. Italiens demografi och samhälle skiljer sig något från övriga Europa. Landet har en äldre befolkning och ett föredömligt tätt umgänge mellan generationerna. Men inför döden är människan sig ganska lik så låt oss anta att den yttersta hotbilden för alla, risken för dödsfall, liknar den italienska. Är det då en rimlig avvägning att sätta den friska och yngre befolkningen i karantän för att skydda den sjuka och äldre? Är det inte bättre att göra tvärtom och likt Sydkorea isolera tydliga riskgrupper, masstesta och hemförlova smittade, förtydliga och avkräva ett individuellt ansvar hos äldre och låta resten av befolkningen fungera och arbeta som vanligt och hindra smittan så gott det går med handtvätt, sjukskrivning vid förkylning och successiv immunitet?”

Ha en så bra vecka som möjligt. Här är alla mina inlägg!