Tjörnarparen i lördags blev ett lyckat arrangemang med bra väder och många fantastiska prestationer. Det var det absolut bästa vädret under de fem åren jag varit med. Vi bjöds på uppehåll, lite sol emellanåt och temperaturen låg på sköna 4-5 plusgrader. Jag, Emma, Emma och Anna samåkte till Tjörnarp och var på plats en timme före start. Vi hämtade chip o gps vid starten och hängde sedan på ”Tonårscafeet” vid målet. Tjugo i nio gick vi till starten och efter lite mingel var det sedan dags att ställa sig i startfållan. Strax före nio höll Lars det traditionsenliga talet, denna gång även lite på engelska. Efter nedräkningen så blev det springa av!
LOPPET – När starten gick blev det som vanligt hög fart. Startade långt fram och de första kilometrarna bara swishade förbi. Snackade ett tag med Kimmen som är tillbaka i toppen. På det första hygget efter Tjörnarpssjön stod en man och spelade banjo, det livade verkligen upp. Sprang även och pratade lite med Björnstorpslöparna Andreas o Malin. Kallade tillbaka dem när de missade en avtagsväg. Andreas tappade sen nästan skon när foten sjönk ner i blötan, minns att han sa att skorna saknade snören! Jag gick kanske ut lite väl optimistiskt de första 7km (kring 5:10min/km) men i planteringen (gamla kalhygget) fick jag släppa av på takten. Planteringen gick bättre att springa i nu när det fanns snitslar. Från den sprang jag helt själv i 4km ända tills första kontrollen, Suggan (10,9km/0h58m). Hade dagarna före loppet kollat på mina fyra tidigare Tjörnarparen. Depåstoppen brukar ta några minuter per st men denna gång tänkte jag ”ska banne mig minimera stoppen och stanna max minuten där”. Det lyckades jag med, de fyra stoppen tog totalt 3 minuter. Plockade bara lite ätbart, fyllde min 650ml flaska med Umara och sprang vidare. Åt och drack medan jag sprang och förutom ätbart från kontrollerna så fick jag i mig en medhavd snickers och en Clif blok, det var allt. Dagarna före loppet var torra med uppehåll och det märktes. Ställen där det stod vatten tidigare gick det nu att springa rakt förbi utan att springa omvägar. Jag vet att man kan springa rakt igenom pölarna men jag är inte sån förrän möjligen i slutet av ett lopp. På väg mot andra kontrollen kom jag ihop med några andra som jag följde ett tag. Efter depå 2, Cecilia på berget (19,3km/1h45m) var det ett ganska stort gäng som sprang fel. De jagade mig sen och efter ett tag kom en Lundalöpare ifatt mig, irriterad över felspringet. Christian hängde med mig ett tag och sedan var vi tillsammans med två nya löpare. Innan Dagstorpssjön släppte Christian och senare även de andra två. Istället kom en ung tjej ikapp mig. Det var Matilda Kjellberg Samuelsson som kände igen mig från Ultravasan i höstas. Vi pratade även då och hon sprang med precis lika lätta steg då som nu. I efterhand visade det sig att vi även sprang o snackade under Helsingborg Marathon 2015. Hon brukar alltid springa ifrån mig och det är heller inte så konstigt. Denna unga tjej har vunnit både Lidingö Ultra 50k, Båstad Marathon, Växjö Marathon och Växjöloppet mm. Efter ett litet tag önskade jag henne lycka till och hon slutade sedan på andra plats och tog faktiskt hem segern i ”the Brown Mile”.
ANDRA HALVAN – Sedan sprang jag själv igen (km 27-30). Kom fram till tredje depån Galten (31,3km/2h58m) och snittade fortfarande klart under timmen per mil. Det var nu det började bli riktigt jobbigt. Gick lite i uppförsbackarna men sprang så mycket det bara gick. Det är här någonstans jag brukar börja få kramp. Kände efter lite och visst var det väl på gång. Tog min tredje salttablett och drack lite extra. Oskar Ekberg kom ifatt mig och vi snackade lite i nerförbacken under km 34. Efter 34km väntade den fruktade Djuralidsbacken och ”the Brown Mile”. En sträcka med det värsta backen i början och med tidtagning över 1,6km. Jag såg att Oskar tog i och jag låg ett tiotal meter bakom. Han pushade och jag försökte hänga på. Det gick riktigt bra för oss båda, han blev 13:e och jag kom på plats 17 av de 265 herrarna. Jag hade inte maxat men kunde såklart tagit det lite lugnare. Hittills hade jag bara haft tendenser till krampkänningar och det skulle hålla ett tag till. Sedan släppte jag Oskar och så var jag själv igen. Efter ett tag märkte jag att det kom ännu en bakifrån. Döm om min förvåning när det var Colette Coumans som ju har två segrar och två andraplatser på tidigare Tjörnarparen. Nu fick jag skärpa mig och försöka hänga på. Vi pratade löpning och om 100-miles loppet ”the great escape” från Luxembourg till Belgien. Vi följdes åt en 3-4km och passerade den sista depån Suggan 39,5km efter 3h48m. Snittade fortfarande under 5:50 och Colette trodde att sub 5h var möjligt. Jag hoppades men kämpade för att hålla tempot. Vi gjorde ytterligare två kilometrar som gick under 6-fart men efter 42-43km nånstans var jag tvungen att säga hejdå, vi ses i mål. Colette blev tredje dam i mål. Jag hade små krampkänningar och sprang hela tiden på gränsen av vad jag klarade. Det var bara att äta och dricka samt sänka tempot något. Jag märkte att jag var fruktansvärt torr i munnen och drickan var nästan helt slut. Förstod att jag akut behövde mer vatten och utmed Norra Rörumsvägen efter 47km stod några räddande änglar. Jag frågade om de hade vatten och vips hade jag halv flaska igen. Drack upp det och det kändes genast lite bättre.
MÅLGÅNGEN – När jag efter 49km passerade de små stugorna och såg Tjörnarpssjön försökte jag öka farten. Men icke sa nicke, benen ville inte. Då jag sprang under järnvägen visste jag inte om jag skulle hinna under 5h, klockan visade 4.58 nåt. Var inte helt säker förrän jag bestigit trappan och kom upp på Landsvägen i byn. Då såg jag äntligen målet. Höjde armarna i skyn och spurtade i 5-tempo in i mål! Klockan stannade på 4:59:38. Jag var sååå lättad och togs genast omhand av funktionärer och klubbkompisen Catharina. Vad gjorde hon där tänkte jag men hon var ombytt och jag förstod att hon brutit. Var lycklig men samtidigt lite omtumlad och stod upp ett tag innan jag satte mig ner. Fick en lila finishermössa, plakett och en Coka-Cola. Drack totalt 3 Cola samt åt ett antal kakor från den digra buffén.
Satt kvar i kanske tio minuter innan jag med stela ben reste mig och gick ut i solen. Som jag njöt. Hejade på löpare som sprang i mål, en del av dem hade jag sprungit om. När jag sen gick mot stationen för att hämta bilen mötte jag Joakim. Han hade bestämt sig för att bryta då han lixom Catharina inte heller var helt hundra för dagen. Klokt beslutat av dem båda. De har både fler och längre ultralopp planerade framöver. Jag körde bilen närmare omklädningsrummen och gick tillbaka till målet för att äta och heja på fler. Vi satt inne i församlingshemmet och åt mackor med kaffe och saft. Tog sedan emot en massa klubbkompisar och det var en fantastiskt stund. Hanna missade jag men Tina, Anna, Andreas, Ted, Emma och Emma lyckades jag ta emot. Fick en riktigt blöt kram av en viss Anna, tack! Alla var glada och mer eller mindre nöjda med dagen.
Tack Lars, Petra och alla övriga inblandade funktionärer. Detta loppet lever fortfarande upp till att vara ett av de bästa trailloppen som jag har sprungit. Det är även fantastiskt bra jobbat av tjejerna som med glatt humör brer alla dessa mackor. Tack!
Tjörnarparen-20 kommer jag minnas med glädje och njuta av när jag tänker tillbaka på det. Här finns alla mina inlägg!
forsbackarunner 
Du svarade på denna kommentar.
GillaGilla
Tackar, men du var ju oxå tvungen att ta hänsyn till Fredrik. Ni sprang på bra ni med. Jag hann i alla fall äta en delicatoboll och en halv dammsugare. Den varma blåbärssoppan missade jag totalt.
GillaGilla
Vilken dag! Bra jobbat!
GillaGilla
Tack så mycket. Ibland så bara stämmer det…
GillaGilla