Detta är en fortsättning på inlägget Kullamannen 2019 – himmel och hav.

Varv 1 – När jag och Joakim kom in på Dödens Zon var vi drygt halvvägs 93km/11h45 och där sades loppet börja på riktigt. Det hade börjat regna och vi hörde avlägsna skrik. Det var ugglor som hoade. Vi hade mött ledaren Petter Restorp på villovägar och nog var det här någonstans som en sjuk individ saboterat skyltar och snitslar. Petter hade precis innan dessutom blivit hundbiten utanför Arild. Jag hade tänkt mig de första 9 milen som en ren transportsträcka men omvärderade det. Dessa mil tog på krafterna och det fanns en viss tvekan hur detta verkligen skulle gå. Jag var övertygad om att klara ett varv, men ytterligare tre ? Hade dessutom ont om vätska då jag glömt fylla flaskorna i Svanshall. Det regnade och vi tog på oss regnjackorna. Det gick sakta nu men vi sprang där det gick, vilket endast var korta sträckor (kanske bara 2km per 22km varv).

Joakim och jag pratade en hel del om att le och att hålla humöret uppe (tack Steene). Vi sjöng lite emellanåt men var båda lika dåliga på att komma ihåg texterna. Vi kom ner på den trixiga stigen före stenstranden och sen ut på stenarna och så lite klättring på det. Där plockade Joakim upp en UD softflask som någon tappat. Sedan fortsatte vi uppåt och käkade backe efter backe och det fortsatte regna. Klättringen ner mot Håkullsmal var inget jag uppskattade. Det var en fruktansvärd sträcka och jag var rädd för att ramla och samtidigt rann det vatten på den så kallade stigen där. Väl nere på Håkullsmal kom en löpare ikapp oss. Nu var det dags för dödsbacken! Joakim var först på repet, sedan jag och sist hade vi Johan Steene! Jocke var snabb uppför repet och det blev en ordentlig lucka till mig och Johan. Jag kände mig stressad, fick maxpuls och kämpade samtidigt som Johan oväntat knuffade mig i ryggen! Fick flashbacks från förra årets CCC@UTMB, så brutalt var det. Efter att det blivit lite mindre lutning var vi tillsammans alla tre. Johan berättade att detta var första dagen på hans träning inför nästa års Barkley Marathons (om han kommer med). Jag berättade om vattenbristen och han sa att han tappat en flaska. Då plockade Joakim upp den han hade hittat, bingo! Sedan drog Steene iväg. Efter Håkull väntade några kilometrar innan vätskedepån nära Kullabergsstugorna, depå Josefinelust som var efter 105km. Jag fyllde på flaskorna och sedan var det bara en liten bit till fyren. Det var en mäktig känsla att se ljuset från Kullens fyr svepa fram över novembernattens disiga himmel. När varvningen i Mölle närmade sig upprepade vi för varandra vad som skulle göras i depån. Byta tröjor och pannlampor, äta, fylla på energi och flaskor. Sedan fram med stavarna och ut igen asap. Inget brytande av lopp här inte. Grand Hotel nåddes efter 112km/15h52m, klockan 2 på natten. I depån var det varmt, fuktigt och det luktade inte hallontårta. Trots det stannade vi 35 minuter och vi hörde många som gav upp och ringde i klockan. Per berättade att ett hundratal redan hade brutit.

fb_img_15729644222932438467577747606722.jpg
Seaside bar var som ett slagfält. Foto: Kullamannen

Varv 2 – Minns inte så mycket från just detta varv. Vi hade regnjackorna på hela tiden. Det regnade från och till, vinden var svag från SO och det var 3°C som kallast. ”Dödsbacken” gick bättre denna gång. Började känna av blåsor på fötterna. Emma ringde mig strax före fyren och undrade hur det gick. Jag sa att allt gick bra och att vi ses vid varvningen. Vid Ransvik hade det börjat ljusna och där stod Jan igen. Vi kom till Grand Hotell för varvning 2 efter 135km/21h11m. Samma visa denna gång, äta linssoppa, bröd, bulle och dricka cola och kaffe. That’s it. Emma och Janne gav mig varsin kram. Vid detta stopp glömde jag än en gång att fylla mina flaskor, andra misstaget! Men det klarade sig då flaskorna var mer än halvfulla. Varv 2 tog 4h44m och depåstoppet varade i 29 minuter.

fb_img_1572725109847-2197432875956245495.jpg
Laddade inför varv 3. Foto: Emma

Varv 3 – Nu var det morgon och äntligen dagsljus. Helt plötsligt blev allt lite vackrare och mindre jobbigt, självförtroendet steg. När vi gav oss ut hade vi >14h kvar till cutoffen på 36h, gott om tid alltså. Det enda som kunde stoppa oss nu var benbrott eller kanske en fot/knäled svullen som en fotboll. Att inte ramla stod högt på prioriteringslistan. Vi gick och vi gick, använde stavarna mest hela tiden. Stenstranden efter Arild och nedfarten till Håkullsmal gick lättare/kändes tryggare i dagsljus. När vi kom till Håkull för tredje gången stod Heidi och Laika där, riktigt kul!

received_14753127426274813443157754916712128.jpeg
Håkull för tredje gången. Foto: Heidi

Sedan var det bara att fortsätta på den allt lerigare stigen. Det hade börjat regna igen. Vi mötte för första gången en löpare i ett annat lopp, en 12km löpare som sprungit fel. Innan fyren mötte vi ett gäng supportrar till en annan löpare. De gav oss sitt ”första pris” i hur pigga och glada vi såg ut, det värmde! I branten efter fyren märktes det att närmare 400 löpare passerat (svart bana). Det var kladdigare och nu fanns även en hel del lösa stenar. Tänkte att om vi har tur slipper vi branten under sista varvet. Vi hörde speakern i Mölle ett bra tag. Sista biten mot Mölle hörde vi starterna var tionde minut. Vi kom till varvningen 12.25 efter 159km/26h25m. Det var bara kvarten kvar tills min Emma skulle starta sitt varv på dödens zon. När Per berättade att bara cirka 10 gått i mål gav vi oss igen efter ca 15min stopp. Varv 3 och varv 2 gick båda på 4h44m.

Varv 4 – Nu var benen piggare och vi hade stoppat ner regnjackorna i ryggan. Pigga dödens zonare fanns det nu gott om på banan. Emma kom ikapp oss och vi sprang tillsammans ett tag. Sedan kom Magnus och därefter René, då sprang vi med dem. Just här passerade vi en del ultralöpare, de kändes igen på gula nummerlappar och tröttheten. Detta och alla pigga medlöpare ökade motivationen till att springa. Man kände sig som en rockstjärna då många sa att vi var grymma och såg starka ut eller bara sa ordet respekt! Joakim hade under tredje varvet sagt att nästa varv så racear vi. Detta var inget jag var sugen på då men visst skulle vi kunna öka farten. I nedförbacken norr om Kockenhus sprang Joakim på och jag hade svårt att hinna med. Kom ifatt honom och då tog jag fram mobilen och tog några bilder på oss för första och enda gången under loppet.

20191102_131002-17418229219162969702.jpg
Sista varvet! Foto: Joakim
20191102_1309192462435774526080851.jpg
Joakim med lätta steg!

Strax före Himmelstorp fick jag en adrenalinkick eller feeling och var verkligen inne i andra andningen. Började springa snabbare och snabbare, här fanns varvets mest lättlöpta sträcka. Någonstans här såg jag Joakim för sista gången under loppet. Det var efter ca 166km/27,5h och jag vände mig om flera gånger men han sågs inte till. Jag kände ingen trötthet eller smärta överhuvudtaget och blåsorna var punkterade. Kände mig som en av 22km-löparna, kunde till och med trippa fram där det var lite tekniskt och även springa i mindre backar. Samtidigt var det lite tomt utan Joakim och jag hoppades att han skulle komma ifatt mig. Klockan måste ha gått bananas, mellan 167-170 km loggades 5.02-fart i snitt. Låter alldeles för bra för att vara sant, men kul var det i alla fall.

Det var jättekul att snacka med alla dessa pigga löpare, det blev som en energiboost. När sen den tekniska biten började plockade jag fram stavarna och fick emellanåt gå åt sidan och släppa fram löpare. Tog det väldigt försiktigt med stavarna men nuddade någon medlöpare, inget allvarligt hände. Efter Håkull (173km/28h35m) sa nån att det bara var 9km kvar. Jag räknade efter, var sub 30 möjligt? Måste erkänna att jag först trodde det. Leran var fruktansvärd detta sista varv. Det hade börjat regna och det blev regnjacka på för att inte bli kall. Massor med löpare gick omkull. Jag tror jag såg ett tiotal fall. Värst gick det för en som ramlade i lervällingen före mig. Han reste sig och sprang vidare men föll nästan direkt igen. Det har säkert varit en hel del som kom hem med blåmärken, stukningar och även något benbrott. Vid vägen upp mot fyren såg jag sjukvårdsteamet och funktionärer som stod och vinkade. De hade precis stängt av den riskabla branten. Jag frågade om någon skadat sig. De sa att det varit några skador samt väldigt långa köer. Vi genade rakt fram vid kiosken istället för omvägen via fyren. Tack för den!

Fokuset sista biten var att hålla mig upprätt och inte gå omkull. I allra sista leriga nedförsbacken innan Ransvik så hände det. Tre personer före mig hade gått omkull i leran och jag försökte undvika det men förgäves. Drattade baklänges och kasade så att hela baksidan och händerna blev leriga. Slog mig inte men lite förargligt var det allt. Efter Ransvik var det bara kilometern kvar och jag njöt och log när jag förstod att det hade gått vägen. Inne i Mölle var det partystämning i ett av husen. Utanför satt två rockers i peruker och de spelade Sharp Dressed Man med ZZ Top. Sicken känsla alltså. Är inte helt säker om det var på sista varvet men coolt var det i alla fall. På upploppet spurtade jag för fullt, lyfte händerna i luften och passerade målportalen efter 30h38m. Så JÄVLA gott det kändes. Jag hade besegrat Kullamannen och det med god marginal. Jag hittade aldrig helvetet. Kände mig pigg och stark, inte ett dugg trött. Letade efter någon jag kände men det fanns ingen där. Gav mig istället snabbt in i depån för att inte börja frysa.

Väl därinne träffade jag Stefan Qelthin som var prisutdelare. Jag fick min ring och jag minns så väl förra året när han sprang. Jag var mäkta imponerad och hejade på honom vid hans sista varvning. Hämtade min back, tvättade händerna och började äta. Emma kom efter ett tag och senare även Joakim som gick i mål på 31h02m. Vi kramade varandra och sen bara satt vi och pustade ut. När jag tog av mig mina skor och tåstrumpor var det ingen vacker syn. Mari förevigade mina slitna fötter. Förstora inte dessa om ni är känsliga!

Kullamannen 100 miles var ett fantastiskt äventyr. Jag har full förståelse för att folk blir bitna och anmäler sig direkt till nästa års lopp. Själv är jag nöjd, eller rättare sagt jävligt nöjd. Jag har klarat det och det räcker för mig. Men man ska aldrig säga aldrig…

Här finns en mycket bra film om loppet: Kullamannen 100 miles av Marcus Kjellberg

Lite siffror från loppet:

  • Passerade halvmaran / maran på 2h23m resp 4h46m
  • 50 miles – 9h52m / 100 miles – 26h50m
  • Varv 2 och 3 var jag ute i 4h44m resp 4h44m
  • Sista varvet gick snabbast: 3h57m
  • Ackumulerad stigning 4400m+ (korrigerat efter felvisning)
  • Loggade totalt 184,4km / 235000 steg
  • Slutade på en 44:e plats av 117 herrar som gick i mål
  • Totalt startade 383 löpare 100 miles och 253 bröt
  • 117 herrar resp 13 damer gick i mål

Tack för att ni läst så här långt och vill ni läsa mer så finns här min startsida!