För två år sedan var jag uppe och sprang Ultravasan 90 för första gången. Jag minns att det var en underbar upplevelse tillsammans med härliga människor. Speciellt starten klockan fem och sedan målgången i Mora stack ut. Däremellan kom 30mm regn under 7h och det var slirigt och brötigt i spåren. När det gäller Ultravasan-17 är det mest det sociala och inte så mycket själva loppet jag tänker på. Jag blev kompis med Joakim och vi följdes åt hela loppet. Mina förväntningar inför årets lopp var lågt ställda. Jag gjorde ingen satsning inför detta lopp utan tänkte mest ha kul och njuta så länge det gick. Och gick bra det gjorde det!

Torsdagen – vi var fyra Söderåsare som träffades vid Skåneporten och körde norrut. Resan upp gick genom ett vackert Sverige och vi åt lunch på Anna Karolinas kök i Långban. Vid halv fyra kom vi fram till Högstrand, först av alla gästerna. Sedan droppade övriga in. Efter en kort bensträckare och fika så var det grillkväll med mys nere vid Västerdalälven. Förutom jag, Emma, Tina, Hanna, Lina, Fredrik och Peter från Söderåsen var även Daniel och Andreas från Helsingborg med. Vädret var fantastiskt med sol och sådär lagom med mygg. Närproducerad korv i tunnbröd stod på menyn. Tillbaka i stugan blev det soffhäng och kanske kan det ha slunkit ner en liten whisky strax före sänggång.

Fredagen – gofrukost med fjällfil och hembakt bröd blev en bra start. Sedan gick vi tillsammans upp till vattenfallet nedanför Resjövallens naturreservat. Vattenfallet var imponerande och bruset skänkte ett lugn som alla uppskattade. Före lunch åkte vi för att hämta nummerlapparna och dessförinnan shoppa lite i sportbutikerna. Uppe på Sälfjällstorget fanns två butiker, lixom i Transtrand längs 311an. Efter att nummerlapparna och chipen hämtats käkade vi lunch på byn. När vi kom tillbaka till stugan hade även Roger från Åhus dykt upp. Han skulle avsluta trippeln med UV90 och hade som längst tidigare sprungit 21km. Sedan gav jag mig ut för att plocka blåbär! Repade ihop 1,5kg på en liten halvtimme. Jag lärde mig den hårda vägen att de bästa bären växer nära myrstackarna. Där gjorde det ont att plocka så jag fick flytta mig ett tiotal meter och kavla upp byxorna och avlägsna myrorna. Klockan sex var det gemensam middag med Limakorv och potatismos. Andreas kände sig dålig och tog två Alvedon. Själv kände jag mig varm och nästan småfebrig. Antog att det var myrbetten och tog en Ipren. Det blev tidig sänggång då klockan var ställd på 03.25.

20190816_0934551039773648.jpg
Vattenfallet!
fb_img_15663026088201206414564.jpg
Vid vattenfallet. Foto: Peter Held

Lördagen – vaknade 02.50 av att någon gick på toa. Gick upp och klädde mig då det inte kändes lönt att somna om. Var själv i köket, kokte kaffe och åt min frukost, det var mysigt och jag kände mig pigg och fokuserad. Kollade så att alla var uppe. Tio över fyra körde vi till starten, ca 15min bort. Tyvärr kunde inte Andreas vara med och springa då han inte kände sig helt hundra. Vid starten handlade det om bajamajabesök samt lämna in dropbag och ombyte till målet. Joakim ringde mig och vi träffades precis före start. Han hade fått ett nytt chip då det andra var kvar på hotellrummet i Mora. Jim Walmsley sprang längs med startfältet och Vasaloppet TV intervjuade honom bara meter från där vi stod, foto på Jim √ . Jim vann sedan på tiden 5.47, endast 2 minuter efter Jonas Buuds makalösa rekord från 2015. Det var 11°C och mulet när vi drygt 1200 löpare gav oss iväg. Heidi filmade oss, kan man ana en viss spänning där?

Loppet – Joakim och jag sprang tillsammans från början och jag tänkte vi får se hur långt det håller. Hans mål under 9h var för snabbt för mig och det visste jag från början. Jag har aldrig hört honom prata så mycket under ett lopp och vi sprang och snackade så att även andra kommenterade vårt snack ibland. Tiden gick och vi kom till Smågan efter 51min. Åt och drack av det mesta i kontrollerna och det blev en bra blandning tycker jag. Gick aldrig låg på energi då jag även käkade 2 gels och 3 bars. Fick även ett Clif Blok av Hanna som verkligen var gott att tugga i sig. Löpningen var varierad med grusvägar, vasaloppsled, stig genom skog och på spänger över myrar. En del tekniska partier fanns och ett par ställen med decimeterhögt vatten. Sedan passerade vi Mångsbodarna, Risberg och Evertsberg. Hela tiden låg vi och snittade kring 5:50 och fram till 54km höll vi bra fart tillsammans. Då hade vi passerat maran på 4h07m och femmilen på 4h53m. Vi gjorde fem riktigt snabba km 49-54 (kring 5:00-5:30) och jag tror det var det som blev droppen för mig. Det gick så himla lätt men plötsligt gjorde det inte det längre. Jag önskade Joakim lycka till på färden mot sub9 och drog själv ner på tempot. 60km passerades på 5h54m och 70km precis under 7h. Precis när loppet började bli tufft för mig sprang jag ifatt Duncan Mcconnachie. Vi började prata och jag frågade om Comrades vars finishertröja 2019 han bar på. Duncan berättade om uppväxten i Sydafrika och Skottland där namnet kom ifrån. Jag slutade titta på klockan utan koncentrerade mig på att springa, snacka och låta kilometrarna rulla på. Sprang även ikapp Karin Ahlstedt som legat före mig nästan hela loppet. Vi brukar hålla ett jämnt tempo på långlopp och så även idag. Hade en svacka men Duncan hjälpte mig, han hade öppnat ännu hårdare visade det sig. Nu följdes vi åt nästan ända in i mål. Det började dugga lite lätt efter kl 13, precis som SMHI förutspått. Det kom inga mängder och slutade kvickt. Det var annars perfekt löparväder med svaga vindar och tror tempen höll sig mellan 14-17°C under loppet.

När vi kom in i Moraparken bad jag Duncan att öka för att försöka slå sitt förra pers på 9h18m. Han ökade lite men gick in på 9h19h. Det var en underbar känsla att komma in i Mora och passera Prästholmens IP, tennishallen, simhallen, campingen och sedan springa över bron och passera Zornmuseet. Svängde in på Vasagatan, passerade Mora kyrka och såg sedan målportalen, obeskrivligt skönt och måste upplevas. Känslorna bubblade fram och jag gjorde många high-fives och höjde sedan armarna när jag sprang i mål på 9:20:14, exakt halvminuten efter Duncan. Vi kramades och kommer träffas igen under Kullamannen Ultra i november. Vi har identiska raceplans inför det loppet men mer om det en annan gång. Även Joakim kom och vi kramades och jag blev överlycklig när han berättade att han klarade det. Han kom in på 8:52:20 och enligt Strava gjorde han NEGATIV split med 2 sekunder! Det är inte många som lyckas med det. Så summa summarium så måste vi ha öppnat första halvan i helt rätt fart (för Joakim). Så jag var tydligen en bra hare där, eller hur? Hanna sprang in på 9:43, Daniel på 10.43 och Tina på 11.23 i sandaler! Roger som aldrig sprungit längre än 21k klarade sig i mål på 12.55 och avslutade trippeln! Peter klarade UV45 på 4.52. Emma bättrade på sin tid från 2017 med 2 minuter och sprang in på 4.57. Fredrik och Lina sprang på 5.26 resp 6.12. Verkligen bra jobbat av alla!

Efter loppet – Träffade Emma i den korta matkön och jag kämpade på stela ben för att ta mig in i tältet och ta mat. Utbudet var fantastiskt med både Gulaschsoppa och Lasagne samt gott bröd. Även en fruktsallad och många olika drycker fanns därtill. Vi hjälpte varandra då många inklusive jag själv var ganska orörliga. Det började regna rejält och känslan att då sitta i ett skönt tält tillsammans med klubbkompisar och nya vänner var himmelsk. Efteråt hämtade vi väskorna och staplade till bussen som tog oss till duscharna. Det var superskönt att duscha och byta om och allt gick i ultrarapid/ultrafart. Sedan blev det en latte på Waynes Coffehouse. Kl 18 gick bussen till Sälen och vi ankom stugan kring åtta. Då blev det pyttipanna och stekt ägg samt chokladpudding. Efteråt bjöd Hanna som fyllde år på kladdkaka. Mumsfillibabba. Även Fredrik fyllde år. Snacket fortsatte i soffan om loppet och alla våra upplevelser. Vi sov gott den natten och sedan återstod bara en rejäl frukost på söndagen innan alla körde hem.

20190818_115127884611535.jpg
På hemresan bar vi våra finishertröjor

Tack Peter för att du finns och arrangerar dessa läger. Tack alla andra för det trevliga sällskapet. Tack Vasaloppet för ett riktigt folkligt och fint arrangemang.

Det enda klagomålet jag hörde var ifrån de startade i UV45. Irritationen var stor över antalet bajamajor bredvid starten i Oxberg. Där fanns bara 10 bajamajor till 943 startande och med majoriteten kvinnor. UV90 hade 1219 startande och mer än 50 bajamajor samt minst åtta pissoarer. Där kan man snacka om obalans.

Nu blir det återhämtning inför paceruppdraget på Helsingborg Marathon på lördag nästa vecka. Tack för mig!

Här är en länk till alla mina inlägg!