Inför maratonet skrev jag att man måste våga misslyckas ibland. Detta lopp gick inte alls som jag tänkt mig men det var ändå en härlig upplevelse runtomkring med träff av härliga människor, en storstad med mycket ”hygge” och firande av både Emmas födelsedag och vår Hampabröllopsdag! Men jag börjar från början.

Jag, Emma och grabben körde ner på lördagen. Solen sken och det var en sån där härlig högsommardag med temperatur kring 25°C i byen. Vi körde direkt till nummerlappsutdelningen vid Spartahallen där Marathon Expo hölls. Där träffade vi Joakim o Heidi. Efteråt fikade vi med dem på en mysig gågata i närheten.

20180512_1338334583411.jpg
Här står Jörgen Forsbacka

Efter detta körde vi ännu en gång genom centrum förbi Kastellet och Nyhavn till Hotel Copenhagen som ligger mycket nära starten på Islands Brygge. Detta är ett mycket enkelt hotell som vi nu bodde på för tredje gången. Den stora fördelen är att det ligger endast 300m från starten och det går utmärkt att ha bilen parkerad där och att duscha efter målgången även om man har checkat ut. Vackert hotell? Nä!

20180513_07033241663700.jpg
Hotel Copenhagen, 2 stjärnor

På kvällen åt vi middag på Kulturhuset Islands Brygge som låg nära hotellet. De hade tyvärr ingen pasta men stämningen var på topp med musik, utsikt över strandpromenaden och vattnet. Oksefileten med kartofelkompott smakade riktigt bra. Det var en rejäl laddning kött och potatis men någon riktig oksfilé var det inte. Det gjorde inget då priset var behagligt. Vi åt ganska tidigt så nästan ingen satt ute när vi kom men när vi lämnade var det mer än halvfullt.

20180512_1840261100163374.jpg
Kulturhuset Islands Brygge

Vi hade en del svenska supporters boende på hotellet och över hela Köpenhamn kryllade det av dessa hockey-VM supporters. Trots detta sov vi någorlunda men väcktes som vanligt av Tivolis fyrverkerier kl 23.45 och även av några fyllesvenskar som skrek. Frukosten öppnade 07.15 och vi hängde på låset. Efteråt blev det påklädnad, toabesök och vi gick till starten dryga timmen före start. Solen sken och det var någon grad under 20-strecket samt nästan vindstilla. Väl där träffade vi Hanna, André och även Mari från vår klubb Söderåsens FK. Stämningen var på topp och vi ställde oss i startleden ca 10min före start. I Köpenhamn väljer man själv var man ska stå och det funkar kanon, om man nu bara väljer rätt fartgrupp i motsats till vad jag gjorde alltså. Det fanns startled för 13 olika tider från 3h till 5h med 10min intervaller. Längs loppet fanns det 12 hydration zones (ca var 3-4km) med duschar för att kyla ner sig, vatten, energidrycken High 5 och bananer samt apelsin. Även toaletter, vaselin och sjukvårdare fanns vid alla. Riktigt bra alltså. Duscharna hjälpte bara för stunden.

20180513_085248_0011555771954.jpg
Hanna fick ringa i klockan efter loppet

Jag gjorde en chansning att ställa mig bakom 3.20 ballongerna som skulle hålla farten 4:44 min/km . Jag har gjort försök ner mot 3.20 två gånger tidigare men det har inte gått att hålla farten efter 20-25km. Trodde verkligen att det skulle gå denna gång men värmen blev för mycket. Jag hade fler mil i benen än tidigare försök och persade nyligen på halvmaran så det såg ljust ut tills väderprognosen sade 24-25°C och sol. Det blev snabbt varmt och jag tyckte första 15-20km gick riktigt bra. Sedan hände något med benen. De blev stumma och farten gick ner, de ville inte längre. Mentalt var det riktigt tufft, ett ultralopp på 100km är mycket enklare enligt mig. Tempokurvan talar sitt tydliga språk, det var inte väggen jag mötte utan stupet som kom efter 25km.

Halvan passerade jag på 1:40:09 och redan där låg jag kanske 100m efter ballongerna men efter 25km såg jag dem inte längre. Vid 34km började det tätna bakom mig och jag vände mig om och såg 3:30 ballongerna. Kul med nya upplevelser (eller inte). Vid Stadion mötte man löpare som hade vänt i Faelledparken och Emma kallade och vinkade på mig under första varvet (5,5/7,5km) och sedan vinkade jag till André och Hanna vid 32,5-34,5km. Det var inget kul efter 25km. Jag försökte verkligen att hålla humöret uppe samt njuta men när benen kändes som styltor var det mindre roligt. Det bästa med andra halvan var målgången i alla fall. Sista kilometern var riktigt härlig trots att jag gjorde den långsammaste spliten 40-42,2.

I mål togs man väl omhand med sjukvård och massage om man behövde det, massor av Pågens kanelgifflar, fria bars, varm choklad och den goda ölen Erdinger Alkoholfrei. Träffade Hanna som gick i mål någon minut efter mig och väntade sedan in Emma. Ringde och grattade Joakim som jag helt missade vid start. Han persade med 10min på fina 3:13:59 medan Jim oxå från Söderåsen persade med ungefär lika mycket på ännu snabbare 3:12:12. Hatten av för dessa snabbfotare och även övriga Söderåsare. André sprang inte fullt lika nöjd i mål strax under 3:20 medan Hanna persade med ca halvtimmen på lättattkommaihågtiden 3:39:39. Emma gjorde 4.34 vilket var någon minut över sitt pers och Mari kämpade sig pga en fallskada ganska otränad igenom sitt första maraton någonsin på 5.31. För mig gick andra halvan på 1:57:43 och totalt blev det 3:37:52. Så var det med det. En bra tid såklart men inte vad jag hoppats på.

Jag lade mig i skuggan efter att ha minglat i kanske 30min men kunde sedan inte resa mig själv. Jag fick be om hjälp från en massör då jag låg bredvid massagetältet. Efter detta var det dags att ta emot Emma. Det blev mycket känslor då vi båda krigat andra halvan och ju såklart gått ut för hårt. Sedan blev det promenad till hotellet, dusch och därefter bilen hem. Pizza Hut besöket i Malmö var riktigt gott och lyckat, precis som helgen i helhet.

Vem bryr sig om tider på ett marathon egentligen? Det gör väl bara de där tävlingsinrikade satsande löparnördarna. Tur man inte är sån (eller förresten, det stämmer ju in på mig, haha).

Alla mina inlägg

Annonser