Så var det dags för lopp igen. Emma och jag var jobblediga i fredags och rev av städning, tvätt och packning för att sedan ge oss i väg. Vi körde till Alunbrukets B&B vid Christinehof och checkade in tidigt. Vi bodde i lillstugan med vasstak, den lilla bruna stugan på bilden. Hela byn var från 1600 och 1700-talet och det var korsvirkeshus med vasstak överallt. Efter snabbincheckningen träffade vi löparvänner från Lidköpings VSK och käkade lunch på ”Buhres på Kivik”. Sedan vandrade vi från Stenshuvud längs havet till Knäbäckshusen och tillbaka. Vädret var soligt och blåsigt med pålandsvind och ett härligt havsbrus hördes hela tiden. Vi såg blåsippor i nationalparken och bara njöt av stunden.

 

På kvällen bjöds vi på grillkväll hos camp Lidköping som bodde på det charmiga B&B Rubensholm. Det blev sent då grillen var omonterad när vi kom. Det tog nästan 2 timmar så middagen var inte klar förrän kl 22. Men vi hade ju sovmorgon!

Loppet startade inte förrän elva så vi hämtade nummerlapparna före frukost och tog det sedan lugnt. Vi bodde ju bara en kilometer från start. Vid starten var alla nöjda och glada över det fina vädret som var den stora snackisen. Solen sken och det var kring 10°C och bara svag vind. Loppet gick för fjärde året. Träffade en del som jag kände och förväntan låg i luften.

Tog en bild på mig och Tomas före start och jag tänkte för mig själv att jag skulle hänga med honom någon kilometer om det gick. Det innebar att jag fick gå ut hårt men samtidigt börjar loppet med några lättare kilometrar. Efter 1 km sa jag till honom att vi ses i mål.

 

Underlaget, vädret och allting var mycket bättre i år. Jag kämpade och slet och vid halvmilen var genomsnittstempot under 4:30. Mycket snabbare än jag tänkt mig men jag hade kontroll. Därefter blev det naturligt att slå av på takten då backar och kniviga stigar längs Verkaån skulle avverkas. Vi var länge en grupp på fem-sex löpare som höll ihop och vissa var snabbare nerför medan andra sedan sprang om i uppförsbackarna.

 

Milen gick på drygt 49 min och nu började det bli lite kämpigt. Jag minns speciellt en backe efter Vantalängan som var riktigt jobbig. Det var vid 14 km och backen gick spikrakt upp ca 40 hm. Det var som att gå in i en vägg. Trots att jag gick sakta så dunkade huvudet så där som det gör vid maxpuls. Efter detta var det tungt att börja springa igen men det gick att få till några kilometrar under 5:00 även på slutet. Andra milen gick på knappa 51 min. Jag sprang om ett antal löpare på slutet och några sprang om mig igen. Jag hade tydligen krafter kvar och de sista tre kilometrarna gick riktigt snabbt, under 4:50.

Att se slottet igen, springa upp för trapporna och få komma i mål var en riktigt härlig känsla. Att sedan få göra det på en för mig drömtid 1:49:28 över de 22 kilometrarna gjorde inte saken sämre. Det räckte till en 23:e plats bland de 281 herrarna. Totalt startade 457 löpare och  det slogs banrekord på både dam och herrsidan. Lisa Eneroth vann överlägset med 1:39:03 och likaså gjorde Olle Ahlberg med tiden 1:28:08. Det finns så många kämpar och hjältar en dag som denna, alla som startar är ju vinnare. Och löpare!

 

Tack Gael och alla övriga som gjorde detta till en dag att minnas. Nästa år är jag kanske tillbaka. Kanske blir det en ultra för mig då?

Inlägg inför loppet: Dags för Österlen Spring Trail